När pedagogiska metoder leder till obekväma situationer inom skolan kan det vara legitimt att fråga; är det fel på anpassning mellan skolpedagogiken, lärarna och eleverna eller är det något i dessa tre komponenter som skapar obalans i skolsystemet. Övergripande strukturella verktyg i skolsystemet såsom utvecklingspsykologi (https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Utvecklingspsykologi) och modern skolpedagogik (http://www.svd.se/sverige-riskerar-att-hamna-i-jumboklass) där ingår individuell anpassning och IT-interaktiva verktyg för att effektivisera skolan, höja kvalitén, skapa mer trivsel och kontinuitet. 

Det är intressant att ta del av vad som händer i svenska skolan. Läs varför Per Kedland som under 30 år arbetat som gymnasielärare på olika tekniska program gav upp i somras. 

Per säger “Jag har under 30 år arbetat som gymnasielärare på olika tekniska program men i somras gav jag upp. Nu vill jag förklara varför.

Jag skulle som vanligt ha tagit hand om nya ettor i augusti. När eleverna börjar i gymnasiet är de flesta vana vid att gå in och ut genom klassrummet under lektionstid utan att fråga läraren, prata i telefon, störa och tjafsa med läraren och andra, surfa på telefonen, ta rast efter 35 min, med mera. Att göra läxor är man inte van vid. En annan sak är förkunskaperna.

Här är hela berättelsen:

http://www.svd.se/jag-ar-lararen-som-har-gett-upp